Åtalsunderlåtelse

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2017-05)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Åtalsunderlåtelse innebär att en åklagare beslutar att inte väcka åtal mot en person, trots att den har begått ett brott. Det får inte finnas några tveksamheter om att den misstänkte är skyldig, varför åtalsunderlåtelse i princip kräver att brottet är erkänt. Om en person har begått två brott kan man räkna bort det ena och bara väcka åtal för ett av dem.

De brott som oftast leder till åtalsunderlåtelse är snatteri och missbruk av urkund genom att använda annans id-handling för att till exempel komma in på diskotek. Ofta är den misstänkte under 18 år och ostraffad. Åtgärden används också ofta i fall där en person har begått många brott och inte behöver åtalas för de lindrigaste av dem.

Åtalsunderlåtelser tas med i belastningsregistret och finns inskrivna där i tio år för vuxna och i tre år för personer under 18 år. Sedan sker automatisk gallring, under förutsättning att inga nya brott begås.

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Det finns undantag från åklagarens så kallade åtalsplikt. I vissa fall kan åklagaren fatta beslut om åtalsunderlåtelse eller förundersökningsbegränsning. Det innebär dock inte att den som begått brott slipper straff. Förundersökningsbegränsning innebär att man begränsar en brottsutredning till att enbart omfatta de mest väsentliga delarna eller att vissa brott inte alls utreds.

Se även

Straffrabatt
Rapporteftergift – då en polis underlåter att rapportera ett brott till åklagare, vilket är tillåtet i enstaka fall då det är uppenbart att brottet är obetydligt och den felande inte skulle komma att få annan påföljd än böter